Det har varit så mycket nytt nu det senaste att huvudet har känts som mos, min sociala sida har gått i vinteride och jag har helt enkelt inte varit mig själv. 

Har under de senaste veckorna fått ett nytt jobb. Roligt, givande, krävande och utmanande! Trivs bra men det är så mycket nytt att hjärnan nästan börjat brinna. Sedan samma vecka som jag bytte jobb började jag även studera vård och omsorg. Även det super roligt! Helt på distans vilket passar mig perfekt, men såklart även där mycket nytt som ska tas in och förstås. Och nu i helgen flyttade jag 😁 

Så allt på samma gång! Jag trivs med att det händer mycket samtidigt men just nu känner jag att det får vara bra. Nu ska jag njuta av allt nytt, men ta tid åt att hitta tillbaka till mig själv. 

Min träning har blivit lidande de senaste veckorna av det här och även det har påverkat mig negativt. Jag är beroende av min träning för att må bra. Det är genom min träning jag får rensa kroppen på alla negativa tankar, där jag kan bearbeta allt som händer och sedan i slutet känna mig redigt nöjd med mig själv. 

Så nu har jag tagit tag i mig själv, tagit mig tid att åka och träna och vips så är hela livet enklare. De små hjärnspöken som terroriserat mig om att jag borde göra mer, att jag inte är fin och att jag borde ha tappat mer i vikt är helt borta. 

Jag vägde mig för några dagar sedan och bevisade då för mig själv att träningar inte är allt utan mycket hänger på maten och den har jag skött relativt bra förutom att jag glömt vissa mellanmål under denna perioden. Totalt har jag nu gått ner 45 kilo och har nu enbart fem kilo kvar till min "målvikt" som jag satte när jag opererade mig i mars. 

Många frågar mig om jag kan fatta hur jag förändrats och mitt svar blir nästan alltid det samma, både ja och nej. Vissa dagar ser jag mig i spegeln och ser samma tjej som för 8 månader sedan vägde över 120 kilo. Medan andra dagar kan jag verkligen se mig själv i spegeln och älska mig själv. De dagar jag ser den andra tjejen, hon som inte finns längre, så är jag väldigt tacksam över att jag gillar att ta kort. Så att jag kan jämföra mig själv. Att ögat får se svart på vitt hur jag verkligen har förändrats!

 

Dock har jag aldrig haft så mycket ork som jag har, backar och trappor är inga problem oavsett hur långa dom är. Och det är där jag har mitt bästa mått på att saker har hänt. Min kropp orkar det som en kropp till en 22-åring ska orka! Häromdagen så ställde jag mig på min största skräck, löparbandet på gymmet. Satte igång det och intalade mig själv att jag skulle jogga 10 minuter, och försöka att inte dö på kuppen. Men efter 10 minuter var jag inte ens trött. Så jag satte ett nytt mål på 15 minuter. Visst nu var jag svettig, varm och andades fortare, men var jag helt slut? Nej det var jag inte. Så jag satte ett nytt mål på 20 minuter. Nu började det bli jobbigt. Då såg jag att jag hade sprungit 2,6 km. Och då kom min älskade vinnarskalle in i bilden, visst måste jag orka 3 km? Kom igen! Så istället för att hoppa av fortsatte jag, ökade takten, och joggade tills det slog över till 3 km. 

Hade jag joggat fortare än någon annan? Nej! Är jag den på gymmet med bäst kondition? Nej! Spelar det någon som helst roll?! Nej! För där och då orkade jag, jag pushade mig själv att göra mer och jag klarade det. För 8 månader sedan hade jag tyckt det var jobbigt att gå 3 kilometer och nu hade jag precis joggat det, utan att dö! 

Det var en väldigt nöjd tjej som gick och stretchade den dagen! 😍